How to Love

Författare: Katie Cotugno
Utgiven: 2013
Sidantal: 400

This is a love story. But it’s not what you think. This is not a first kiss, or a first date. This is not love at first sight. This is a boy and a girl falling in messy, unpredictable, thrilling love. This is the complicated route to happiness that follows.

This is real. This is life. This is how to love.

BEFORE:

Reena has loved Sawyer LeGrande for as long as she can remember. But he’s never noticed her, until one day… he does. They fall in messy, complicated love. But then Sawyer disappears from their humid Florida town, leaving a devastated – and pregnant – Reena behind.

AFTER:

Three years later and there’s a new love in Reena’s life: her daughter Hannah. But just as swiftly and suddenly as he disappeared, Sawyer turns up again.

After everything that’s happened, can Reena really let herself love Sawyer again?

Jag fick upp ögonen för den här för första gången när en amerikansk bokbloggerska berättade om hur bra den var. Så jag läste lite om den och såg omslaget och jag visste att jag var tvungen att ha den. Inte bara på grund av omslaget eller handlingen, utan också på grund av recensionerna som den hade fått.

Från första kapitlet så ville jag bara ha mer och mer och lade inte ifrån mig boken om jag inte var tvungen. Ibland tvingade jag mig själv, bara för att jag ville få den att räcka längre. Det var en bok som jag fastnade i och som var i tankarna hela tiden.

Boken berättas från Reenas perspektiv och vartannat kapitel är efter-kapitel, och berättar då från det att han stack, och vartannat kapitel är före-kapitel och berättar historien innan han stack. Man blir helt uppslukad av båda historierna och det händer liksom hela tiden som gör att de båda historierna kopplas ihop.

Karaktärerna var trovärdiga, och jag gillade att ingen framstod som perfekt. Reena var som man är när man är sexton, ung och dum. Sedan är hon som en artonåring är, bara mer ansvarsfull då hon har en liten dotter. Det var bra tycker jag att Cotugno inte vara visade på att det var skitdåligt att vara tonårsmamma utan även på de bra grejerna med att vara mamma.

Sawyer däremot, vilken idiot! Jag menar första intrycket av honom är ju inte så bra då han lämnat sin gravida flickvän bakom sig utan ett ord och bara försvunnit. Men det är nog han som växer mest som karaktär i boken.

Jag kan inte riktigt fatta att detta är en debutroman! Den var så bra. Visst det fanns lite brister i språket, vissa fraser och ord upprepades lite mycket men det var inte något som störde historien. Det kunde inte ha blivit en bättre start på 2014!