Obsidian

Författare: Jennifer L. Armentruot
Svensk Titel:
Serie: Lux #1
Utgiven: 2011
Sidantal: 335

Starting over sucks.

When we moved to West Virginia right before my senior year, I'd pretty much resigned myself to thick accents, dodgy internet access, and a whole lot of boring.... until I spotted my hot neighbor, with his looming height and eerie green eyes. Things were looking up.

And then he opened his mouth.

Daemon is infuriating. Arrogant. Stab-worthy. We do not get along. At all. But when a stranger attacks me and Daemon literally freezes time with a wave of his hand, well, something...unexpected happens.

The hot alien living next door marks me.

You heard me. Alien. Turns out Daemon and his sister have a galaxy of enemies wanting to steal their abilities, and Daemon's touch has me lit up like the Vegas Strip. The only way I'm getting out of this alive is by sticking close to Daemon until my alien mojo fades.

If I don't kill him first, that is.

Ett tag efter att Katy’s pappa dog, bestämde sig hennes mamma att det var dags att flytta. Katy är inte glad, hon tyckte om Florida och hade inte lust att flytta till en småstad. Hon är en väldigt aktiv bokbloggare och bokmal. Hon beskriver sig som en som står och tittar på när alla andra lever, en åskådare. Daemon är arrogant och irriterande. Han är dösnygg och han vet det, han går Katy på nerverna från första start men öppnar sig lite mer för varje kapitel. Jag blev, som Katy, väldigt frustrerad på Daemon. Jag gillade dock att Armentrout körde skitstövel-grejen fullt ut, ibland är det så att man vänder blad och killen har gått från Bad-Boy till mjukis. Så var inte fallet här!
Min favoritkaraktär är Dee som är Daemon’s syster. Hennes sätt att vara övertaggad varje gång hon är med Katy, för att hon aldrig har haft en sådan vän förut, är gulligt. Hon bryr sig så mycket och är verkligen på det sättet som riktiga bästa vänner är, retas med en på ett bra sätt.
Man läser ur Katy’s perspektiv, i jag-form. Jag tycker att boken är väldigt bra skriven, den är aldrig direkt tråkig även fast det är lite långsamt på vissa ställen.

Jag ville älska Obsidian och Daemon så mycket, men tyvärr levde de inte helt upp till mina förväntningar! Det är inte så att det är något som är fel på boken, den är väldigt bra, det klickade bara inte i mellan oss. Det var först under andra halvan av boken som jag kände att jag sveptes med mer och mer.
Jag tycker om hur relationen mellan Katy och Daemon är mer intressant än vissa andra relationer i YA-genren. Detta för att man känner kemin mellan dem, men de är inte ‘pang!-jag-älskar-dig’ utan mer ‘pang!-du-är-den-mest-irriterande-personen-jag-någonsin-träffat-jag-står-inte-ut-med-dig’ vilket var väldigt roligt och jag älskar hur relationen utvecklas under de sista sidorna.
Jag är inte så van vid att läsa om aliens och jag vet inte om det är min grej, men här funkar det. Det är lite uppfriskande att läsa om något annat än vampyrer, varulvar och änglar! Till sommaren kommer jag ändå att läsa nästa bok i serien. Känner lite att ‘the best is yet to come’!

Språk: 4.5/5
Berättelse: 4/5
Karaktärerna: 4/5
Bokomslaget: 4/5
Boken: 4/5


Köp den:
på engelska - Adlibris eller Bokus