Vi är inte sådana som i slutet får varandra

Författare: Katarina Sandberg
Utgiven: 2013
Sidantal: 254

TACK till Gilla Böcker för detta recensionsexemplar!

Med småstadens siluett tatuerad på underarmen flyttar Cassiopeja Svensson till Stockholm för att studera juridik.

I huvudstaden lär hon känna de fina flickorna med pappas pengar som tycker att allt är så himla romantiskt, och på hennes hals växer strimmor av återhållen sanning. I ett utfall av frustration bestämmer hon sig för att börja spela piano, och i trapphuset finns en lapp om privatlektioner. "Jag ska börja ta lektioner för en pianofarbror" är Cassiopejas glada tanke. Men pianofarbrorn visar sig vara ungefär femtio år yngre än väntat, och så vacker att Cassiopeja nästan går sönder.

Jag ska vara ärlig, jag läste den här enbart för namnets skull. Jag hade inte hört något om den här boken innan förutom att författaren var mycket ung. Jag ska fatta mig kort för jag har tyvärr inte så mycket att säga om den här boken!

Cassiopeja och jag passar väldigt dåligt ihop. Det är inte på grund av hennes åsikter om livet eller kärleken, tvärtom gillar jag karaktärer som är sådana. Men det känns ibland som att hon går emot sig själv väldigt mycket och sedan fick jag ingen känsla av att jag kände henne när jag läste. Och någon som man inte känner är främmande.

Boken har ingen direkt kapitelindelning det är bara stycken. Det tycker jag blir lite jobbigt för jag gillar struktur väldigt mycket och att avsluta min läsning vid ett nytt kapitel. Sedan känns det alltid som att man har kommit någonstans när man har läst ett kapitel.

Jag tycker att boken skulle ha börjat vid de sista tio sidorna och fortsatt kanske ett år framåt. För det är vid den här tiden som jag tycker att boken verkligen blir intressant. Men som det är nu så faller den inte alls mig i smaken tyvärr!